Wihoo, äntligen lyckades vi ta oss runt en hel runda istället för att gå tillbaka. Krävdes bara lite tankearbete och testande, men det gick. Inte helt lätt när en stor del av ridvägarna bara försvinner.. Hursom, vägen vi tog idag gick precis som förut genom sommarhagen, genom skogen och bort till grusvägen. Idag fortsatte vi över bron och direkt ut till höger på kanten av en åker, den här vägen ligger på andra sidan av ån än den vi annars har tagit. Så den biten kunde vi rida hem, förbi på bondens gård och sedan hem den lilla asfaltsbiten. Occra fick följa med som promenadsällskap.

Hon var väldigt ivrig och pigg på att få komma ut, men såfort vi var påväg lugnade hon ner sig och traskade på så lugnt. Inga konstigheter bort mot grusvägen då vi bara skrittade, hon tittade knappt på jakttornen den här gången. På grusvägen kunde jag trava lite och det gick väldigt bra. Förut var hon så att hon hade full fart när vi red bort från sällskapet och var seg på vägen tillbaka, nu är det lite mer tvärtom. Och det är i och för sig mer logiskt, tycker jag. Hon är inte direkt seg på vägen bort, men inte riktigt lika säker kan jag nog beskriva det som. Men hon gör det jag vill och är väldigt duktig ändå.

Sedan red vi över bron och den var ju lite läskig. Inga tveksamheter över att gå över den, egentligen. Det var bara det att hon fick väldigt bråttom, haha. Men hellre det känner jag. Så jag bromsade inte upp henne för mycket, det var bra jobbat att ta sig över den. Sedan red vi då på den här åkerkanten och efter en bit kommer vi fram till ett dike. Inte särskilt brett och inte jättedjupt, men det var ändå ett dike där. Tänkte först låta Occtavia hoppa över det, för Occra hoppade över utan problem. Men hon blev lite stressad av det, så för att stödja henne hoppade jag av och hoppade över diket med henne. Då gick det bra och hon fick massor av beröm. Förstår att det är lite småläskigt!

Därefter kunde jag ta två vändor fram och tillbaka i trav på andra sidan där åkern fortsatte. Andra gången vi skulle trava bortåt hörde hon något ljud och blev som en staty. Fick knappt kontakt med henne, men när Ann-Sophie ropade kom hon ur transen haha. Då var det inga större problem att fortsätta. Det blev även lite galopp på väg tillbaka till sällskapet båda gångerna. Och vilken galopp! Den var så lugn, samlad (för henne) och helt stadig. Kändes helt magiskt och jag satt bara och log. Så stark hon kändes!

Vi fortsatte sedan hem och det var lite kul en gång. Jag satt på halvlånga tyglar och tänkte på hur lugn och stillsam hon var, väldigt nöjd. Helt plötsligt flyger det upp flera änder från diket bredvid och det skrämde ju såklart Occtavia. Hon flög iväg nästan lika mycket som änderna, haha. Jag lyckades hålla mig kvar utan problem och hon lugnade snabbt ner sig efteråt. Det är ju skönt det! Sedan hände det inte så mycket mer på hemvägen, hon var så duktig och var väldigt nöjd. Det märktes tydligt!

Rundan blev ca 50 minuter och vi varierade mellan att gå både först och sist. I början av ridturen är Occtavia så ivrig och bara måste vara först. Sedan kvittade det faktiskt och det är ju bra. Nu blir det troligtvis den här rundan igen på måndag för att hon ska ha allting i färskt minne, tänker då främst på diket. Då kanske vi lyckas ta oss över, med mig på ryggen. Bara att hålla i sig!

Här ser ni diket vi ska hoppa som är precis framför oss. Diket som är till höger är ån.