Ett år sedan ♥

För ett år sedan så förlorade jag min bästa vän. Det var för ett år sedan som min fina Dicja fick galoppera vidare till de gröna ängarna. Egentligen tror jag inte på något liv efter döden, men jag önskar verkligen att jag gjorde det. Speciellt nu. Jag hoppas på att det finns ett liv efter döden och att du vart du än är har det bäst. Mycket gott grönt gräs och stora ängar där du kan sträcka ut i galopp. För det älskade du verkligen att göra, sträcka ut i full fart.

Istället för att minnas just den dagen för ett år sedan ska jag tänka på alla fina minnen vi har tillsammans. Provridningen där vi två verkligen klickade. Du var egentligen alldeles för het och nervig för mig då, men ändå satt jag där med ett leende på läpparna medan du for runt. Dagen då jag fick hem dig och jag inte kunde tro på det själv. Hur tusan kunde jag vara ägare till världens vackraste häst? Den dressyrträningen då jag äntligen fick dig att hålla samma galopp på volten, trots att det gick i full fart. En annan dressyrträning några år senare då du samlade dig så otroligt mycket i galoppen och bara dansade fram. Jag fick verkligen påminna mig själv om att fortsätta andas. Alla de gånger vi var ute och racade, såväl på stora gröna fält som i djup snö som bara yrde omkring. Alla dagar du gav mig glädje, hopp, tro och tröst.

Jag älskar dig av hela mitt hjärta och det kommer jag alltid att göra. Precis lika mycket som jag för alltid kommer att sakna dig. Du förtjänade ett så mycket längre liv än det du fick. Min älskade ♥

 

Tack ♥

Jag saknar dig så mycket att det värker. Saknaden är alldeles för stor och för smärtsam för att jag egentligen ska orka med den. Förlåt mig för att jag inte tänker på dig oftare, men det är för att jag älskar dig så mycket och saknar dig obeskrivligt mycket. Det gör för ont.

Tack för att du valde mig. För det var faktiskt så det var. När jag såg dig första gången sa det bara klick. När jag satt på din rygg första gången kunde jag inte sluta le. Jag visste att det skulle bli vi två, även om vi då egentligen var ett omaka par. En nervös ryttare och en lättstressad häst. Därför vill jag tacka dig. Tack för att du gjorde mig till den jag är. Tack för att jag fick lära känna dig. Tack för att du alltid fanns där, både när jag gjorde rätt och när jag var fel ute. Tack för allt du lärde mig. Tack för allt, helt enkelt. Du lärde mig så oerhört mycket. Tänk att vi faktiskt gjorde den resa vi gjorde tillsammans. Tänk att vi faktiskt kom så långt vi kom. Jag är så obeskrivligt tacksam över att jag fick vara din ägare, men framförallt för att jag fick vara din bästa vän och att vi kom så nära varandra. Vi hade ett speciellt band, vi två. Du och jag. Våran resa tog slut alldeles, alldeles för fort. Men det är en resa jag aldrig någonsin kommer att ångra. Jag ska försöka att tänka på dig oftare och då se till att le. För du gav mig så många leenden och det är dem som räknas.

Så tack, min ängel ♥
 

21 år idag ♥

Hade du fortfarande levt hade du blivit 21 år idag Dicja. Du lämnade oss alldeles, alldeles för tidig. Jag som hela tiden sa att du skulle bli minst 30 år, du var fortfarande så ung i hjärtat och själen. Även kroppen också, du råkade bara få helt fel sjukdom. Jag har väl egentligen vant mig nu, att du inte längre finns i stallet. Du finns inte längre i hagen hos dina absoluta favoritvänner. Det är fortfarande tomt utan dig och det finns inga ord i världen som beskriver saknaden efter dig. Men så är det, livet är orättvist. Det visste jag redan, men aldrig har livet känts så orättvist som när jag förlorade dig.

Det är fortfarande svårt att tänka på dig och att se bilderna på dig. Jag önskade så att bilderna och minnena kunde få mig att le, för vi har otroligt många bra minnen tillsammans. Men det gör så ont, så obeskrivligt ont. Lilla gumman vad jag saknar dig ♥