För ett år sedan så förlorade jag min bästa vän. Det var för ett år sedan som min fina Dicja fick galoppera vidare till de gröna ängarna. Egentligen tror jag inte på något liv efter döden, men jag önskar verkligen att jag gjorde det. Speciellt nu. Jag hoppas på att det finns ett liv efter döden och att du vart du än är har det bäst. Mycket gott grönt gräs och stora ängar där du kan sträcka ut i galopp. För det älskade du verkligen att göra, sträcka ut i full fart.

Istället för att minnas just den dagen för ett år sedan ska jag tänka på alla fina minnen vi har tillsammans. Provridningen där vi två verkligen klickade. Du var egentligen alldeles för het och nervig för mig då, men ändå satt jag där med ett leende på läpparna medan du for runt. Dagen då jag fick hem dig och jag inte kunde tro på det själv. Hur tusan kunde jag vara ägare till världens vackraste häst? Den dressyrträningen då jag äntligen fick dig att hålla samma galopp på volten, trots att det gick i full fart. En annan dressyrträning några år senare då du samlade dig så otroligt mycket i galoppen och bara dansade fram. Jag fick verkligen påminna mig själv om att fortsätta andas. Alla de gånger vi var ute och racade, såväl på stora gröna fält som i djup snö som bara yrde omkring. Alla dagar du gav mig glädje, hopp, tro och tröst.

Jag älskar dig av hela mitt hjärta och det kommer jag alltid att göra. Precis lika mycket som jag för alltid kommer att sakna dig. Du förtjänade ett så mycket längre liv än det du fick. Min älskade ♥