Bort med de fula skänklarna!

Sitsen är något vi alla ryttare ständigt får träna på. Ingen sitter helt perfekt i vartenda steg, utan alla har något att jobba med. Tidigare i år har jag haft problem med mina händer och stört ihjäl mig på dem. Jag har av någon anledning lagt omkull dem och har haft en väldigt konstig handställning, men nu tycker jag att det börjar ordna sig. Nu har jag ett nytt problem istället - skänklarna. Jag drar upp dem, min häl åker upp och tårna pekar rakt ut åt sidorna. Seriöst...? Occtavia kan vara så jäkla fin på någon bild och sedan sitter jag däruppe på ryggen och förstör det hela, haha. Men skämt åsido, nu måste jag verkligen ta tag i det!

Så först måste jag komma underfund med, varför gör jag så? Jag tror att en stor del av problemet sitter i mina höfter. Jag har rätt länge haft problem med mina höfter som är stela och spända. Det påverkar såklart mina skänklar och nu ska jag alltså hitta ett sätt att åtgärda problemet. Är höfterna stela har jag svårt att slappna av i mina ben, de dras då upp och framförallt så spretar tårna åt alla möjliga håll förutom framåt. Dessutom tror jag att mina uppdragna hälar har lite grann med att Occtavia hade lite dålig framåtbjudning för ett tag sedan och därför att fått det som ful ovana att dra upp dem när jag använder skänklarna. Som om det skulle hjälpa egentligen..? Dumma kropp, haha.

Det jag tror att jag behöver göra för att komma åt mitt problem är att både stärka höften och mjuka upp den. Många benstyrkeövningar tar också rätt bra på höfterna och jag vet att det även tar rätt mycket på mina höfter när jag powerwalkar. Då måste jag även vara supernoga med att stretcha dem. Det jag ska göra är alltså att vara väldigt noga med att stretcha dem ordentligt efter varje träningstillfälle, oavsett vad det är för träning. Tabata, löpning, ridning, intervaller, tömkörning, powerwalk - det ska inte spela någon roll. Jag ska stretcha! Förhoppningsvis hjälper det. Självklart ska jag även bli mer medveten om när jag exempelvis drar upp skänklarna och försöka åtgärda det när jag rider. Försöka påminna mig själv om hur jag ska sitta och tänka på det lite oftare. Då ska det nog lösa sig!

Jag behöver nog inte berätta vilken som är målet och hur jag INTE vill att det ska se ut?

Finns det rätt eller fel?

När det gäller vissa saker så finns det tydliga rätt och fel, men när det gäller andra saker så är det nog lite mer tolkningsbart. Jag har funderat lite kring just Occtavias träning och situationen just nu. Då tänker jag mest på vilka platser jag väljer att vara på, för ridhuset verkar vara himla bannlyst hos vissa haha. Så jag tänkte skriva lite här kring mina funderingar och tänkte strunta helt i förutsättningar och så vidare, för att inte göra det krångligare.

Tidigare har Occtavia tyckt att ridhuset har varit rätt tråkigt och hon har haft bättre framåtbjudning på banan eller ute. Nu är det tvärtom, faktiskt. I ridhuset går hon klockrent. Hon tycker att det är kul, hon kämpar på utan sura miner, hon koncentrerar sig på mig, har bra framåtbjudning och känns riktigt harmonisk.

Den senaste tiden har hon varit helt annorlunda när vi varit ute. Det handlar inte om att hon inte är miljötränad eller inte är van vid andra hästar, för det är hon. Men hon blir okoncentrerad. Inte på ett sådant sätt som en unghäst kan bli när det rör sig mycket ute, för det hade jag inte brytt mig om. Det är svårt att beskriva den här okoncentrationen, för man måste nästan vara där och känna hennes energi. Hon blir spänd, tittig, går och letar efter saker att reagera på och känns inte harmonisk i sin energi. Förstår ni vad jag menar? Inte som hon har varit förut, utan det här känns nytt för mig.

Självklart ska jag fortsätta träna ute, för det här kommer ju gå över till slut och jag tänker inte stoppa huvudet i sanden. Men samtidigt, är det fel att spendera liiite mer tid i ridhuset under den här perioden? För det handlar inte om att hon måste vänja sig vid något egentligen, inte vad jag tror och då är det ju trots allt jag som har varit den som utbildat henne och vet vad hon har gjort och hur hon brukar vara. Det har varit så tydligt hur hon är beroende på vart vi är nu på senaste tiden. Jag tror att hon inte får så mycket att titta på när hon är i ridhuset och därför kan koncentrera sig på mig och verkligen ge mig allt. När hon kommer ut blir hon för distraherad. Det kan vara för att hon har kommit in i en trotsperiod igen, hon har varit väldigt brunstig den senaste tiden och det har kommit flera nya hästar till stallet igen, vilket hon har reagerat på förut.

Ja, det här är i alla fall något som kommer att gå över. Jag ville mest bara lufta mina tankar här. 

Jag ger dig min värld

Jag vill alltid göra det bästa för Occtavia och alltid kunna ge henne de bästa förutsättningarna. Jag tror att det är så alla hästägare, ryttare och hästmänniskor känner. Det är så alla bör känna. Man ska vilja ge sin eller sina ögonstenar det allra bästa. Men man har olika förutsättningar. Hur gärna man än vill så kan man inte alltid ge sin häst det som vore det allra bästa, hur trist det än är. Det är inte kul att behöva kompromissa om sådant, men det är det vi alla behöver göra. Ja, om vi inte alla vore miljärdärer då såklart, men det är långt ifrån alla som är det.

Istället får vi då som sagt kompromissa. Många av oss som har häst bor på ett sådant sätt att man är tvungen att stalla in hästen hos någon annan. För vissa är det super, för då har man chansen att välja ett alternativ där man slipper göra allting själv och kanske till och med inte ens behöver åka ut till hästen varje dag utan att behöva oroa sig för hästens hälsa. Men för andra som vill åka ut till hästen, ta hand om den själv och göra den själv är det kanske egentligen inte det bästa alternativet. Man kanske måste välja - stora, fina hagar eller ett bra ventilerat stall? Ridhus och bra träningsmöjligheter eller bra ridvägar? Och då måste man också tänka på sin egen ekonomi, för det vet vi ju alla att det inte är helt billigt heller.

Vad som är bäst för sin egen häst vet man oftast bäst själv och det varierar såklart mellan olika hästar. De är trots allt olika individer med egna personligheter. Man vill ge sitt hjärta hela världen, men det är inte så lätt. Man får ge dem hela världen i form av kärlek, omtanke och sitt allra bästa. Självklart har man inte alla kunskaper och kommer att kunna lära sig något nytt hela tiden. Så att göra som man alltid har gjort kanske inte alltid är det bästa, men ibland kan det vara dumt att ändra på ett vinnande koncept. Att vara öppensinnad är något jag tror är väldigt viktigt inom hästvärlden. För vi har alla olika förutsättningar att göra det bästa för våra bästa vänner.