Så besviken

Dagens ridpass gick definitivt inte som planerat. Jag tänkte rida på banan, vilket jag också gjorde, och på banan var det även en ljus islänning som reds. Occtavia var rätt spänd redan från början och hon varit på lite lurigt humör den senaste tiden, vilket verkligen bröt ut idag. Jag satt upp och började jobba henne i skritten direkt för att hon skulle komma ner i den långa och låga formen och därmed slappna av. Vilket hon också gjorde ganska bra, till en början.

Sedan började islänningen tölta, vilket såklart fick Occtavia att reagera. Inte så konstigt egentligen eftersom hon aldrig har sett eller hört någon tölt tidigare och islänningens höga huvud gjorde att det såg ut som flykt, i Occtavias ögon. Så hon stack iväg och studsade, innan hon stannade och blåste upp sig. Inte så farligt och en normal reaktion från hennes sida när hon är spänd och blir skrämd. Vi fortsatte utan större problem, hon var spänd och på tårna, men det gick definitivt att kontrollera. Sedan stannar hon plötsligt en gång, sparkar lite med bakbenen, börjar skrapa med ena framhoven och reser sig sedan en bit. Vilket hon aldrig har gjort tidigare! Så redan då blev jag förvånad, men efter lite om och men så gick hon fram.

Vi fortsatte och det gick rätt bra, hon verkade ta det lite mer med ro. Sedan stannar hon plötsligt en gång till och reser sig en bra bit den här gången. Hon, som aldrig brukar stegra, tappar såklart balansen och sätter sig på haserna. Tack och lov reagerar jag instiktivt och lyckas hålla oss balanserade, trots att hon håller på att gå omkull, främst åt sidan. Hon lyckades dessutom smälla mig i ansiktet, främst över näsan och överläppen, med sin hals. Det gjorde mig rätt yr, men vi lyckades komma fram i skritt och jag skrittade ett tag innan jag hoppade av. Då började jag jobba henne från marken i låg form. Efter en stund kunde jag sitta upp igen och både skritta och trava lite, för att verkligen få fram henne. Då gick det bra.

Men fy vad ledsen och besviken jag blev och är på hennes beteende. Hon har aldrig visat tendenser på att resa sig, speciellt inte med mig på ryggen. Varje gång hon har hotat med att resa sig eller lättat lite grann har jag varit väldigt sträng mot henne. Nolltolerans på det har det varit och det känns som om jag har gjort allt rätt med det. Och så plötsligt gör hon såhär. Jag fattar verkligen ingenting. Jag förstår såklart att hon reagerade, för dessutom var hon på riktigt lurigt humör och gick verkligen och letade efter en anledning till att reagera. Men jag trodde aldrig att hon skulle resa sig. Aldrig. Det känns som om hon svek mig och mitt hjärta krossades lite där. Egentligen är det dumt av mig att tänka så, för Occtavia tänkte såklart aldrig på det viset. Men ändå. Dock så blev hon själv väldigt rädd och fick lite panik i och med att hon tappade balansen. Så nu hoppas jag att hon kopplar det till sitt egna beteende och att hon blev tillräckligt rädd för att inte göra det igen. Jag vill verkligen inte behöva jobba med något sådant, det känns så oerhört tråkigt med tanke på hur extremt dumt och farligt det beteendet är. Nåja, vi fixar det!

 

Inte alltid på toppen

Idag blev ett kort tömkörningspass. Occtavia var inte på topp idag och var lite smågrinig, men det var inte så farligt. Det blev lite förvända öppnor i början, vilket var rätt avslöjande. Hon var stelare i högervarv, alltså i vänsterslutan, och det var rätt tydligt. Bra att få se så tydligt! Men hon blev definitivt mjukare av den övningen, men det var bra att tänka lite extra på när vi gick vidare.

Hon fick trava fram en stund först, men sen fick hon galoppera på lite grann efter det för att komma igång ordentligt. Inte mycket galopp, men så att hon får komma igång. Därefter tränade vi tempoväxlingar i traven och det gick verkligen superbra. Hon var så himla lyhörd och lyssnade på minsta ljud från mig. Verkligen super!